Grundtanken är att skapa kontaktkopior som är konsistenta över tid och mellan kartor och som avslöjar felaktig exponering, vald känlighet/EI och felaktig framkallning av filmen.

Varje fotopapper har en viss maximal svärta, ”maximum black” (MB). Konsistens mellan kontaktkartor uppnås genom att alltid exponera kontaktkartan så att filmnegativets bas får en svärtning som gränsar till MB.

För att hitta rätt exponering av kontaktkartan kan man göra en testremsa för att sedan välja den exponering där filmens bas precis avviker i ton från papprets omkringliggande svärta.

Beskrivning:

1. Ställ in förstoringsapparat så att den, med marginal, lyser ut ett helt papper (24×30 cm).
2. Sätt ett negativ i negativhållaren, fokusera, och mät exponeringsvärde, $f_{EV}^{(bf)}$, för negativets kant (=bas + slöja).
3. Beräkna exponeringstid utifrån sambandet: $$f_T = f_{PT}^{(mb)} - f_{EV}^{(bf)}$$ Eftersom negativets kant bör kopieras till en ton strax över papprets maximala svärtning (Zon 0) så väljs $f_{PT} \approx f_{PT}^{(mb)}$ (mb - ’max black’), se tabell.

Tabell över ’Paper Tone Speed’ för att ge svart ton strax över maximal svärtning (dvs så att negativets bas blir knappt synlig mot bakgrund).

These are the calibrated tones found in my darkroom setup: